Tyvärr blir det regelmässig fel i rapportering om Kina, ibland är det ren politisk smutskastning och även ren rasism, men en stor orsak är även att skribenterna inte förstår eller kan tolka omständigheterna, inte förstår Kina, och det blir felöversättningar. En del journalister ljuger rätt ut och fabricerar i sin rapportering. Kinesiska språken, det finns åtskilliga, är mycket olika europeiska. Det är helt enkelt så att ett svenskt ord inte alltid har en motsvarighet i Kina och v.v. Därför när man översätter måste man läsa kinesiskan, och skriva samma sak på svenska på det sätt att läsarna i Sverige får samma meddelande, Den klassiska skolregeln om ”ordagrann översättning” går inte att tillämpa. Det gör även de elektroniska översättarna på webben ofta blir ganska meningslösa.
Som vanligt flödar de förfalska nyheterna av förra seklets Tyska propagandamodell, främst på Bonniers och som vanligt främst på DI
DN skrev en artikel om vaccinering i Kina och den kan tjäna som en grund för att förklara.
Artikeln ger intrycket att Kina har börjat använda oprövat och icke godkänt vaccin som kan vara farligt. Det är en fejknyhet. Kina agerade smart och inkluderade speciellt utsatta frivilliga personer i de olika stegen i utvecklingen, och dom inkluderades därmed i det extra skydd som alla har under dessa steg. Att deltaga i de minimum tre stegen, som ska leda till ett officiellt godkännande, innebär en kalkylerad risk, den den risken minimeras och balanseras av att deltagarna står under kontrollerad övervakning och resurser finns redo att hantera alla eventuella problem.
Det är inte sakligt fel att säga att ”En miljon kineser har vaccinerat sig”, men det är missvisande och inte hela sanningen. Det är alltså inte så att en miljon kineser har vaccinerat sig med ett vaccin i allmänt och kommersiellt bruk som inte är godkänt för allmänt bruk. Här är varför.
Ett par pre-rekvisit.
Innan ett vaccin godkänns för allmänt och kommersiellt bruk går det igenom minst tre kontrollerade försök, men det kan bli fler. Varje land har egna bestämmelser och kan i princip göra vad dom vill inom landet, men internationellt finns en minimistandard om en fastställd rutin om tre steg, eller fler, och utvärdering.
I första steget vaccineras ett fåtal personer, kanske några hundra. Samtidigt har man resurser som står redo om något skulle gå snett, som allvarliga biverkningar. Man vill främst veta om vaccinet fungerar, och om det ger några biverkningar.
I andra steget, som görs en tid senare efter efter utvärdering av det första steget, vaccineras fler personer, kanske några tusen. Då är risken för främst biverkningar mindre, och därmed behovet av de tillgängliga resurserna per person mindre.
I tredje steget efter ytterligare tid vaccinerar man ett stort antal personer, risken är då igen mindre, och resurserna mindre per person. Därefter studerar man resultatet och tar beslut om att godkänna vaccinet. Andra länder studerar sedan detta och fattar egna beslut om att acceptera vaccinet för allmän kommersiell användning, eller inte.
I stegen inom Kina har man valt ut frivilliga personer som ansetts ha varit utsatta, som vårdpersonal, tjänstemän som arbetar med allmänheten eller de som arbetar i kollektivtrafiken, de som ska åka utomlands för att arbeta, studenter som skall åka utomlands och diplomater. De har inte skett alla på en gång utan stegvis i först mindre grupper, som i första, andra eller tredje steget. Detta har alltså varit en del av de kliniska vaccinationerna i tre steg. De som deltar i något av de tre stegen utsätts förstås för en viss kalkylerad och medveten risk. Det är ju avsikten med de tre stegen.
Att tala om ”nödfall” är uppenbart en felöversättning. Ordet ”nödfall” uppfattas annorlunda i svenska språket än vad ursprunget avser. Det är en fråga om fall där fördelen och säkerheten med en vaccinering överstiger risken, vilket är vad all vaccinering handlar om. Vaccin är ingen idiotsäker metod att förebygga sjukdom, vad det gäller är att reducera risken för sjukdom i balans mot risken med vaccineringen, och det är precis vad som skett i alla dessa undantagsfall i Kina. I fallet både Pfizer och Moderna säger dom att vaccinet är 95% effektivt, vilket betyder att 5% ändå blir sjuka efter vaccinering. Utan vaccin hade kanske 50% blivit sjuka, alltså är det en fördela att ta vaccinet. Samma resonemang gäller för de som nu har vaccinerats i Kina innan vaccinet formell godkänts. Ett ”godkännande” är ingen absolut säkerhetsspärr. Det är en byråkratisk rutin, och de som vaccinerats innan ett formellt godkännande är inte en fråga om något kommersiellt bruk. Det har skett under kontrollerade och reglerade förfaringssätt och vaccination har inte varit obegränsat tillgängligt för den breda allmänheten – ännu.
Ett annat typiskt fenomen när det gäller Kina är hur lagar och bestämmelser tolkas och tillämpas. I svensk lag använder man rekvisit, vissa exakta villkor skall vara uppfylls för att lagen eller bestämmelsen skall vara tillämplig, och ingen kan göra avsteg från de rekvisiten, inte ens domstolarna. Villkoren skall vara tydliga i lagen, som regel. Sverige talar alltid om att ”följa lagens bokstav”. I Kina arbetar man med lagens avsikt. Kinas skriftspråk har ju inga bokstäver, utan varenda skrivtecken skall tolkas. Det ger stor flexibilitet i tillämpningen. Det är avsikten med lagen eller bestämmelsen som är viktig.
Ett exempel kan vara den gamla ettbarnspolitiken, vilket aldrig var en lag utan en policy. Avsikten var att förbättra levnadsförhållandena för familjerna genom att med kampanjer, ofta intensiva sådana, utbilda familjerna i familjeplanering, så att varenda familj inte skulle skaffa fler barn än dom kunde försörja och ge en dräglig tillvaro, mat och god utbildning. Det är en rå lögn som anti- Kina och hat- propagandan påstår att det var ett förbud mot fler än ett barn, med bestraffningar, böter och tvångsaborter för den som skaffade fler. Om familjen hade råd med, och kunde försörja, fler barn var det inget problem med det. En familj jag känner har sju flickor, den äldsta nu över 30.
Staten betalade alla kostnader för första barnet, men efterföljande barn fick familjen betala för. Omkring 12,000 kronor per barn. Sjukhusen får inte neka vård, och det familjen inte kan betala skrivs skulden av. Det finns ingen indrivning som kronofogden i Sverige. Policyn tillämpades alltså bara när familjen skulle råka i misär med flera barn, dom övertalades och assisterades i familjeplanering, och allt som inkomsterna ökade saknade policyn alltmer tillämpning. Avsikten med förbättrad levnadsstandard och omsorg om barnen var ju uppfylld, och därmed tillämpades den inte längre. Policyn avskaffades formellt 2015 och ersattes med en rekommendation, men hade då inte tillämpats på kanske 20 år. Avsikten med den var ju uppfylld.
KWANG (Signatur)
Artikeln kan fritt återges med angivande av källa, © CC0
Det förutsätts att texten inte redigeras, censureras, eller förses med pre- eller post kommentarer som förändrar intrycket.