I Kina talar man kinesiska, eller hur. Nej, det finns inget språk som heter ”kinetiska”. De flesta menar nog Putonghua, eller som västerlänningar säger, Mandarin, allemansspråket, som bygger på språket i Peking. När kommunisterna tog makten 1949 hade Mao en vision. Striderna mellan Kinas otalig folk och grupper skulle förhindras i framtiden genom att alla skulle ha samma kultur och språk. Det mesta av Mao’s planer misslyckades som vi vet, men Putonghua finns idag, och blev en framgång. Det är Kinas ”engelska”, ett gemensamt inhemskt språk. Staten Kina har tusentals språk.
Cangjie, mannen som enligt legenden fick uppdraget av den Gule Kejsaren att skapa det kinesiska skriftspråket.
Alla i Kina får idag undervisning i Putonghua. En del klaner och fundamentalistiska grupper motsätter sig det, speciellt i Xinjiang och Inre Mongoliet, och tidigare i Tibet. Det rör sig om samma fenomen som det vi kallar klaner med hederskultur i Sverige.
Hani folket i sydvästra Kina hade aldrig haft något skriftspråk, så regeringen i Peking skapade ett fonetiskt skrivspråk, liknande vietnamesiska. Det gjorde de äldre rasande. Här hade man klarat sig med muntlig tradition i tusentals år och så kommer dessa ”utlänningar” i Peking och lägger sig i våra angelägenheter. Ungdomen hade annan uppfattning även här, och de äldre fick ge sig. Samma process pågår idag i Inre Mongoliet.
Putonghua är det mest talade språket i världen eftersom det är det officiella språket i Kina, Taiwan och ett av Singapores officiella språk. Kina har länge satt in stora resurser för att även bevara lokala kulturer med vidhängande språk. Ett språk är en del av en kultur.
Man brukar säga att Kina har över 1,500 språk, men det beror på var man drar gränserna för vad som ska kallas ett ”språk”. Norskan och svenska är ju lätt lika, men om någon påstår att norskan är en dialekt av svenskan, då är reaktionen minst sagt förutsägbar. Samma sak gäller i Kina.
Det finns bokstavligen oräkneliga språk i Kina. Kina är ett gammalt, närmare 6,000 år, och stort land geografiskt sett som har otaliga naturliga regionala gränser som bergskedjor, floder och öknar och det har skapat en otrolig flora av språk. Man kan resa mellan två byar som bara har några kilometer mellan sig, och språket är annorlunda. Exempel på språk är Wu, Hunanese, Shanghaiese, Jiangxinese, Hakka, Yue (inklusive kantonesiska-Taishanese), Ping, Shaojiang, och Min. Det är unikt att hitta en peson som bara talar ett språk i Kina och regioner har inget med språk att göra utan inom en viss provins talas många språk. Som exempel, i Fujian-provinsen kan du till exempel höra Min, Fuzhounese och Mandarin talas, ett språk mycket klart distinkt från den andra.
Det är vanligt i Kina att man använder sitt hävdvunna modersmål hemma, men talar Putonghua i affären, på biblioteket, eller på jobbet. Många språk i Kina talas bara av ett par tusen personer. Det beror var man drar gränsen för vad som är ett språk, men det finns även isolerade byar där endast ett par hundra personer har ett eget lokalspråk. Det finns exempel på byar där det endast finns ett tiotal personer kvar som fortfarande kan tala byns traditionella språk.
Många västerlänningar tala om dialekter, vilket är samma sak som att beskriva all västeuropeiska språk som dialekter. Men liksom de europeiska olika språken har de kinesiska sina egna ordförråd och grammatiksystem. Detta gör dem gör dem ömsesidigt obegripliga. En kantonesisk talare och en min-talare kommer inte att kunna kommunicera med varandra naturligt. På samma sätt kommer en Hakka-talare inte att kunna förstå Hunanese, och så vidare. Därför är det inte dialekter.
Många påstår att Kina har ett gemensamt skriftsystem, kinetiska skrivtecken, med inte heller det är sant. Man har ett i stort gemensamt teckensystem, precis som Europa, men som i Europa tillämpas det olika i olika språk, och speciellt södra Kina finns många unika skrivtecken som inte finns på andra ställen. Begränsat i södra Kina, Hong Kong och Taiwan använder klassiska skrivtecken, ofta kallade traditionella, resten av Kina använder ny-kinesiska, ofta kallade förenklad kinesiska. Förenklade kinesiska skrivtecken har funnits länge, men före 1950 ansågs det som en slarvig slang i skrift, och det ansågs obildat att använda dom. På 1950-talet beslutade den kinesiska regeringen att dom skulle vara standard. Guangzhou skrivs traditionellt 廣州 men med ny-kinesiska 广州
Inte att förglömma att vid det tiden var analfabetismen i Kina omkring 90%, och avsikten var att förbättra läskunnigheten genom att införa de förenklad skrivtecknen. De förenklade skrivtecknen används i Kina, Singapore och Malaysia, medan Taiwan och Hong Kong fortfarande använder de traditionella skrivtecknen. En del äldre personer i Kina använder fortfarande traditionella skrivtecken.
Varje skrivtecken ger ingen som helst ledning till hur det skall uttalas, och uttalet varierar mycket beroende på vilket språk som används. Fördelen med detta skrivsystem är att det är språkoberoende. Det går utmärkt att skriva svenska språket med kinesiska skrivtecken.
Eftersom skrivtecknen inte ger någon vägledning till hur det skall uttalas är dom beroende av läsarens tolkning, och olika kulturer kan tolka tecknen något olika. Ändå är skriftspråket förståeligt i alla regioner, men tolkningen kan variera något. Varje tecken eller tecken kombination har i Putonghua ett distinkt uttal, men andra vägen är det krångligare. Ett viss uttal kan motsvaras av många tiotals olika tecken. Vissa tecken används enbart i kombination med andra.
Putonghua är heller inte helt enhetligt i Kina. Många platser som Baoding, Peking, Dalian, Shenyang och Tianjin, har utvecklat sin egen speciella språkstil av Putonghua, både när det gäller uttal och grammatik. Standard Putonghua är baserat på språket i Peking.
Alla språk i Kina är baserade på ett tonalt system, liknande till del svenskan. Tonen i vilken en stavelse uttalas avgör dess betydelse. Toner är mycket viktiga när det gäller att skilja mellan homonymer. Ett exempel i Svenska är Persson, ett familjenamn, person, människa.
Putonghua har fyra toner, kantonesiska har till exempel nio toner, och det finns språk med 12 toner. Betydelsen kan bli dramatisk. Ett klassisk exempel är snobben som ber om menyn på en restaurang, men istället ber servitrisen om en kyss. Samma uttal med olika toner kan få många olika betydelser.
Varje kinesisk skrivtecken representerar som regel en stavelse av det talade språket. Skrivtecknen representerar ord och betydelser, men en del används enbart i kombination med andra och aldrig oberoende.
Journalist skrivs 记者, Jìzhě. tecknen betyder helt enkelt ”minnas” och ”skriva”. Logiken är som regel rätt enkel, det som är jobbigt för västerlänningar är tonerna och minnas alla kombinationer.
Kinesiska skrivtecken har en historia som går tillbaka omkring 6,000 år, alltså ungefär samtida med Egypten och Mesopotamien. Skrivsystemen har utvecklats från bilder men det tycks inte har funnits någon kontakt mellan Egypten och Kina. Utvecklingen tycks har varit helt oberoende av varandra.
Enligt en kinesisk legend gav den Gule Kejsaren för 4,650 år sedan uppdraget åt en man som hette Cangjie att skapa ett skrivsystem så man skulle kunna dokumentera vad som sagts. Enligt legenden hade Cangjie fyra ögon. Cangjie skulle enligt legenden ha då tagit en promenad på stranden, och när han såg ett avtryck av en fågels vinge i den våta sanden så bestämde han att det borde vara en bra metod att skriva. Då skall andarna ha gråtit, nu kunde dom inte längre viska som dom ville. Till denna dag används det skrivtecknet. Det finns dock åtskilliga versioner av legenden. Tidigare hade man använt knutar på rep som ett sorts skrivsystem.
KWANG (Signatur)
Artikeln kan fritt återges med angivande av källa, © CC0
Det förutsätts att texten inte redigeras, censureras, eller förses med pre- eller post kommentarer som förändrar intrycket.